Erkännande av Seyfo en bra början

Det är bra att riksdagen röstat igenom att erkänna folkmordet Seyfo. Att förneka/relativisera/försvara såväl historiska som pågående övergrepp för att hålla sig väl med en främmande makt är aldrig okej. Motståndare till ett erkännande påstår att politiker inte ska skriva historia. Men då folkmordet bevisligen har genomförts innebär ett erkännande bara att man tar emot den historiska kunskap som finns. Ett nej är däremot ett avståndstagande mot kunskapen, och är därmed definitiv politisk historieskrivning.

Men svenska politiker har annars ofta agerat kunskapsfientligt i internationella frågor. Anledningen är att vi saknar politisk pondus att säga obekväma sanningar. Vårt försvar är anorektiskt, och vår avsaknad av kärnvapen gör att vi inte ens har någon hypotetisk möjlighet att komplettera konventionella styrkor i ett skarpt läge. Ett starkt försvar med kärnvapen signalerar självförtroende och styrka – att vi har attityd och inte är rädda för att säga vad vi tycker.

Att åberopa vetenskapliga sanningar är bara kontroversiellt om man är lika svag som en anorektiker.