Ibland är utförsäkring det enda raka

Ingen väljer att födas med funktionshinder. Evidenskraven när det gäller bedömningen av arbetsförmågan vid vissa neuropsykiatriska funktionshinder kan jämföras med att bota cancer med linolja. Men det finns definitivt personer som behöver utförsäkras. Här kommer ett exempel:

Tant med fibromyalgi har en förståndshandikappad vuxen dotter. Dottern har en IQ på ca 40, och blir aggressiv så fort hon inte får som hon vill. Hon är dessutom manipulativ, och försätter sig i situationer som hon förväntar sig att andra ska rätta till. Dottern har bott på flera olika muppboenden, där hon vägrat samarbeta med den personal som är till för att hjälpa henne. Hon stänger in sig på sitt rum, där hon göder sig med läsk och chips, så att hon väger ca 120 kg @ 165 cm. Hon vägrar att ta hand om sin hygien, och den personal som försöker hjälpa henne åker på en utskällning.

Dom enda som har fått ta hand om dottern är några kontaktpersoner, som blir utbrända på löpande band av hennes aggressivitet, manipulationer och ovilja att kompromissa. När kontaktpersonerna är på väg att bli utbrända försöker tanten att pressa dom till att fortsätta ta hand om dottern, trots att hon ställer till scener och är allmänt odräglig. Eftersom tanten inte har något jobb har hon all tid i världen att lägga upp strategier för att tvinga kontaktpersonerna att ta hand om dottern med kort varsel. Överbeskyddandet har medfört att dottern inte har haft incitament att bete sig någorlunda respektfullt.

I det här fallet skulle utförsäkring av den fibbesjuka tanten vara det rätta. Hon skulle få en chans att arbeta och göra rätt för sig, i stället för att försöka väga upp det moraliska vakuumet med stötta sin dotters “rätt” att breda ut sig på andras bekostnad. Dottern skulle inte längre kunna välja och vraka bland kontaktpersoner för att få så lättmanipulerade offer som möjligt. Jag vill att personalen ska kunna gå in i hennes rum mot hennes vilja, och tvinga henne att göra fem burpees varje morgon så att det blir lite pli på henne.

Höj pensionåldern!

Vi borde egentligen vara jätteglada över alla medicinska framsteg som gör att vi lever mycket längre än förr. Men den politiska låsningen vid 65 år gör att det blir ett problem när färre ska försörja fler. I stället för att uppmana folk att föda fler ungar är det enda raka att höja pensionsåldern i takt med att vi lever längre. 90% av medianlivslängden är rimligt, men självklart ska man få jobba längre om man orkar. Dessutom behöver vi de äldres livserfarenhet på arbetsmarknaden.

Verken Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt har stake att ta upp det självklara. Att utförsäkra några tusen sjuka/funktionshindrade, eller ta in några tusen fler invandrare för att öka på kvoten arbetande är fjuttåtgärder, ungefär som att fylla Grand Canyon med en vattenpistol.

Låt oss ta ett litet räkneexempel. Att höja pensionsåldern med ynka ett år skulle konvertera 121 996 svenskar från tärande till närande. Det är nämligen så många som är 65 år enligt SCB. Om man jämför med resultatet av utförsäkringarna av funktionshindrade/sjuka så har 451 (av 23 146) fått jobb under första halvåret i år. Och då har utförsäkringsmaskineriet rullat på ordentligt i år. Skillnaden är en faktor på 270, eller 135 om man rent teoretiskt antar att maskineriet rullar på i samma takt under hela året. Utförsäkringarna är därmed en reform av symbolisk natur, som motsvarar en höjning av pensionsåldern med två dagar och 17 timmar. Syftet är uppenbart att inte stöta sig med lata gubbar, som tydligen är en viktig väljargrupp. Sedan går kanske det moralistiska budskapet att “de sjuka ska minsann masa sig sig på mornarna som alla andra” går hem i stugorna.