Nu hoppas jag på Katla!

Jag ser all panik och gnäll om Eyjafjallajökull som ett tecken på hur anorektiskt svaga vi är när det gäller att hantera avvikelser. Vi är på väg mot ett nollmarginalsamhälle, där saker optimeras för att funka under optimala förutsättningar och där minsta lilla avvikelse får det sköra systemet att bryta samman.
Man blir neurotisk om någon inte svarar i mobilen, får panik för att man blir försenad och anställer hellre en översocial medelmåtta än en blyg expert.

Förhoppningsvis bjuder Eyjafjallajökull på mer än magnifika bilder och vackra solnedgångar. Den större vulkanen Katla ligger nära, och kan med lite flyt gå igång. Vulkanerna blir en naturlig samhällskris, en slags debug som avslöjar företeelser med sköra marginaler.

Förut brukade man säga vår civilisation hade fallit ihop som ett korthus om den utvecklats av programmerare. Själv skulle jag säga att idén om nollmarginaler för länge sedan övergivits i datorvärlden. Och tur är väl det – vem vill tillbaks till “dark age” när Windows 95 kraschade för minska lilla avvikelse?

Höga skatter är djävulens påfund

Skatter är ett system som djävulen ligger bakom för att suga ut folks initiativkraft.